Pompius betraktade det undersköna ansiktet som blickade tillbaka på honom, han kunde knappt möta de djupblå ögonen med den intensiva blicken som fick såväl män som kvinnor att rodna. Med en varsam gest svepte han undan en blond hårlock som retsamt letat sig ner framför det så gott som perfekta ansiktet. Han lade den retsamma locken på minnet, han förstod att det här var grunden till underbar poesi. Han motstod frestelsen att kyssa de fylliga läpparna, han visste att han skulle bli besviken om han försökte. Pompius slet motvilligt blicken från spegelbilden och tänkte på hur priviligierad han var som tillhörde ett utav få hushåll som ägde en riktig spegel. Det var i och för sig inget märkligt, han tillhörde ett av få hushåll som faktiskt hade användning för en spegel. Pompius suckade tungt när han öppnade ytterdörren och blickade ut över den underutvecklade lilla by hans föräldrar av någon underlig anledning valt att bosätta sig i. Här talade man så gott som uteslutande om skörden, boskapen och om att andelen som kejsaren skulle ha av de båda tidigare samtalsämnena var alldeles för stor. Här hyllade man typer som Hugulf, den brede slaktaren med sina stenhårda muskler. Majoriteten av männen i Pompius ålder skröt om hur mycket de kunde dricka, som den där enfaldige idioten Närke, eller om vem som kunde lyfta den tyngsta stenen från en plats till en annan där den tydligen skulle passa mycket bättre.
Man fick sällan någon uppskattning för att man var intellektuellt begåvad eller beläst, dessa egenskaper sågs snarare som svagheter.

Pompius styrde sina steg mot torget, en handelsman borde ha varit här för flera dagar sedan med nya spännande böcker ifrån Jargien. Den senaste boken han lyckats tjata till sig utav mor och far hade han läst fyra gånger, nu borde det vara läge att be om en ny. Pompius stannade till och blängde på en av de bönder som han tyckte var än mer korkad än sina fränder. Fete Peder stod och bultade med en valkig näve på den slitna dörren till Närkes hus. Pompius tittade mot himlen, det verkade logiskt, det var tidig förmiddag så Fete Peder borde vilja ha sig något starkt att dricka. Efter en stund orkade inte idioten bulta mer på dörren utan sjunk tungt ihop framför den, han fick snart syn på sin åskådare och kastade en föraktfull blick mot honom samtidigt som han slickade sina svettiga läppar. Pompius övervägde om det hade varit mer tillfredställande att låta den stånkande fläsksäcken veta att han skulle få rulta hela vägen till andra sidan byn ifall han ville få tag på sin leverantör. Han beslutade sig för att det kändes bättre att låta fettot desperat vänta utanför Närkes dörr. Det var i sanning en sorglig plats han bodde på, när en så patetisk man som Närke var mer eftertraktad än honom själv.

Under den resterande promenaden mot torget gled Pompius tankar gång på gång tillbaka till Närke och dennes släktingar. Som den gången när en vilsen ferfak tagit en grotta i närheten som sitt näste. Gaston, Närkes brötiga gaphals till far hade förkunnat att han minsann visste ett och annat om hur man handskades med bestar och vidunder därför att hans än mer brötiga farfar tydligen hade livnärt sig på att dräpa diverse bestar åt kejsaren. Gaston hade varit borta i flera dagar och oroat såväl sin fru som sin son för att sedan återvända och berätta någon saga om att han dräpt varelsen och att han skulle låta kejsarens jägare forsla bort liket. Närke som naturligtvis blivit orimligt stolt över sin faders dårskap hade lyckats övertala sina närmsta vänner, bröderna Hugulf och Brago Bragg att följa med och titta på liket. Gastons systerson Voldar verkade mer tveksam till att gaphalsen lyckats utföra ett sådant hjältedåd och sa att han ville följa med bara för att få bevis. När han förklarat detta för Pompius hade frestelsen att sätta dit den store dåren som en lögnare blivit allt för stor. Det slutade med att fem ynglingar från byn gav sig ut i bergen för att titta på ett kadaver som ruttnade i ett hål. Självfallet hade Gaston ljugit och den äldre av bröderna Bragg fick betala ett högt pris. Den blodtörstiga varelsen hade kastat sig över honom och slitit upp ett djupt sår i hans vänstra lår där den med ett högljutt sörplande börjat suga i sig hans blod. Närke hade handlat ovanligt snabbt för en annars så trög individ, med ett högt vrål som är typiskt för hans sort hade Närke kastat sig vilt viftande med sin jaktkniv fram mot ferfaken och med en ofantligt stor tur lyckats skära ett stort snitt i varelsens ena vinge. Varelsen hade förmodligen känt sig i underläge när den såg att det var fem emot en, när den tog till flykten kastade den sig ut från klippan och flaxade klumpigt med sin sargade vinge innan den föll mot en säker död. När de kom tillbaka hyllade man förstås den tursamme idioten Närke för sitt verk, man kallade det för stor list att döda monstret på ett sådant sätt. Då var det minsann helt plötsligt någonting berömvärt att vara klyftig. Pompius som med nöd och näppe lyckats rädda livet på Brago Bragg genom att stoppa den kraftiga blödningen fick på sin höjd en klapp på axeln utav sin far. Familjen Bragg hade dock vett nog att inse vad Pompius gjort för dem och bjöd honom ibland på middag för att visa sin uppskattning.

Det var som om Pompius gjorde hela byn en tjänst genom att stanna kvar, den obildade flocken skulle säkerligen gå under om det inte vore för att folk som Pompius och hans föräldrar tog hand om dem. Det var klart att det fanns undantag, som Petronella, arkitektorns dotter, hon var klok och nästan lika vacker som Pompius själv. Sen var det Voldar såklart, den enda person i byn som var tillräckligt klyftig för att Pompius skulle kunna kalla honom för vän. Hugulf Bragg var också ok, han var inte en vän men han var hjälpsam, tyvärr var han inte bara hjälpsam gentemot Pompius utan emot alla han träffade. Problemet med hans hjälpsamhet vara bara den lilla detaljen att han kunde bli tämligen arg om någon utan goda själ tackade nej till hans hjälp. Självfallet blev han sällan arg på Pompius, dels för att Pompius ansåg att han förtjänade hjälp med så gott som allting som ödslade hans tid men också för att Pompius räddat även Hugulfs liv en gång. Det hände för mindre än två år sedan. Samma gäng som begett sig upp i bergen hade följt med Voldars far på en resa till en by några dagar bort. Vid byn fanns en stor sjö som Hugulf och Närke nödvändigtvis skulle ge sig ut på. Två bröder ifrån trakten, en fet och kort tonåring med ett fruktansvärt fult öga av glas och hans äldre bror, en trevlig yngling som verkade vara något av en favorit i byn hade redan planer på att åka ut och fiska. De sa att de kunde behöva två starka karlar som kunde dra upp näten. Väl ute till sjöss hade ett av näten lyckats få tag på något som inte borde finnas i sjön, Närke som är av fedakiskt ursprung sa senare att det måste varit ett vidunder som på något vis simmat över från gränslandet som ligger mellan vår värld och skugglandet. Eftersom Hugulf var den typ av person som ogärna släpper ett byte och Närke var den typ av person som gärna vill ha en trofé från ett byte lyssnade de inte på de båda brödernas tjut om att man måste släppa nätet. Det slutade med att varelsen slet åt sig den välskapte av de båda bröderna och försvann i djupet. Senare pekade den fete enögde pojken ut Hugulf och Närke som ansvariga för katastrofen. Hugulf lyckades slå ned och gömma Närke i en av dennes egna tunnor innan han tog på sig hela skulden för det som inträffat. Männen i byn var raska med att resa en galge och hängde Hugulf innan de gick för att sörja sin förlorade vän. Voldar och Bragg fick snabbt ner Hugulf från galgen och med en oöverträffad envishet lyckades Pompius få liv i den store dåren igen. Man smugglade skyndsamt ut både ”Liket” och tunnan ur byn. Trots att de inte var hans jämlikar hade Pompius fortsatt att umgås med den brokiga skaran och alla var i stort sett skyldiga honom sitt liv. Båda bröderna Bragg eftersom han utövat strålande läkekonst på dem, men Närke var skyldig Hugulf sitt liv och eftersom Hugulf var skyldig Pompius sitt liv så borde ju även Närke vara skyldig Pompius sitt liv. Och eftersom Voldar skulle gifta sig med Bröderna Braggs syster Louisia, som förmodligen skulle tagit sitt liv av sorgen att förlora båda sina bröder var även Voldar skyldig honom en stor tjänst. Vid närmare eftertanke var ju ALLA efterkommande generationer i familjen Bragg skyl…
”Se dig för din veka lilla get.” En av Jargierns Söner sprang nästan omkull Pompius som nu stod mitt på torget. Tre andra ur gänget som bestod av sönerna till vissa av de Jargiska vakter som kommenderats till Byn slöt upp bakom sin vän. ”Ser ut som vi inte behöver ta ut våran ilska på Voldar i alla fall, här har vi ju hans söta flickvän.

Klicka här för att komma till nästa del av historien. ”Tre brev hem”

Klicka här för att komma tillbaka till startsidan.