Fete Peder hade blivit chockad, helt enkelt mållös när sanningen gått upp för honom. De hade redan varit i armén i tre veckor och Peder hade äntligen lyckats att marschera hela sträckan utan att säcka ihop. För första gången sedan de tvångsrekryterats skulle han få gå och lägga sig utan att ha färska sår på ryggen. Det som chockat honom var emellertid inte hans egna storslagna bravader, trots allt visste han ju att han hade det i sig, han hade i stället blivit chockad utav Pompius bedrifter. Pompius hade ju fått det i Peders öron mycket passande och mycket skojiga öknamnet Sköldmön utav den där elake Centurien Salo, han som skrek och slog männen för så fort han fick chansen. När Pompius skulle få en sån där välförtjänt utskällning som den elake typen borde fått i stort sett varje dag under livet i byn, hade sköldmön stått på sig och försvarat sin skimrande nya sköld. Han hade dessutom stått pall för ett hårt slag emot skölden ifrån Centurionen. Det trodde nog ingen att Pompius hade i sig. Det märkligaste var att skölden inte fått så mycket som en skråma. Det var faktiskt riktigt roligt att få se när Salo för en gångs skull tappade fattningen och se helt paff ut. Han satte dock snart den lille sprätten på plats genom att förklara för honom att han skulle tillbringa sitt första slag på fronten, då var det Pompius tur att tappa fattningen. Sen var det ju det här med halmdockan, vem var det ur deras enhet som fått in den bästa träffen på halmdockan med sitt kastspjut, jo Pompius. Som tur var lyckades Närke också träffa dockan, detta torde ju motverka den värsta malligheten.

Peder hade aldrig tyckt om Pompius, han var helt enkelt för uppkäftig och hade alltid något taskigt att säga om Peder och hans vänner. Det första minnet Peder hade utav den självupptagne ynglingen var när farsan gett honom stryk och skyllt Beatas död på honom, Peder hade suttit på verandan helt blåslagen och kunde knappt få fram tårarna ur de svullna ögonen efter att pappa gått lös på honom, då hade han plötsligt hört en mallig röst säga, Jag visste väl det, barbarer allihop se så den där mullige killen ser ut, ordentligt mörbultad, har förmodligen varit i slagsmål med sina gelikar. Ett par år senare när pappa lämnat honom och mamma för att slippa se dem började Fete Peder att dricka för att glömma bilden av lillasysters tomma blick när vargarna ivrigt åt ur hennes buk, hade Pompius bara fått mer vatten på sin kvarn, varje gång Peder hörde honom fnysa ville han bara slita tag i de där gyllene lockarna och slå ner de vita perfekta tänderna i besserwisserns sköra hals. Därför hade det till en början förvånat Fete Peder när han upptäckt att det var Pompius som skött om och förbundit hans blödande rygg på kvällar och nätter, men självklart såg väl en sån där typ det som betalning nog att få röra vid en annan mans bara hud. Men den här morgonen hände det där märkliga, den fete Tribunen hade viskat till Pompius att han ville ha honom i sitt tält, och att de dessutom skulle ta med grädde och kärna ljuvligt smör. Peder hade antagit att en sodomit betraktade karlar på samma sätt som han själv betraktade sprit, kan man bara få tag på det så spelar det ingen roll hur det smakar, så länge man får det i sig. Men nu hade Pompius blivit upprörd och bett sina kamrater i tältet att slå honom så att han skulle bli svullen och mindre vacker, så att den där Zeno Rico inte skulle vilja sätta på honom. Det hade varit kul, Peder hade hjälpsamt givit honom en förnedrande örfil och ett hårt slag i magen. Det var roligt men också obehagligt att inse att Pompius tydligen inte alls var Sodomit utan bara klen och konstig.

Peder hade upptäckt något sällsamt med armélivet, det hjälpte nästan lika bra som sprit. När Peder var sju år gammal hade han och hans syster Beata varit ute i skogen och lekt. De hade oturligt nog träffat på en flock utsvultna vargar som såg de två barnen som lovligt byte. Beata som var ett år yngre än Peder kunde inte klättra lika bra som sin bror, den lille gossen hade gjort sitt bästa för att få vargarna att sluta bita hans syster. Han hade kastat båda sina skor, sin jacka och till och med sin matsäck på dem. Nu förstod han att hans syster redan varit död när han kastat jackan på vargarna, av någon anledning kunde han när han grubblade på händelsen mumla för sig själv och de försupna fyllesvin som var närvarande att det var onödigt att han kastat sin jacka. Han hade suttit i trädet och mött Beatas tomma blick utan att kunna titta bort samtidigt som vargarna girigt tuggade i sig det hull som hör barndomen till. Det var så man hittat honom, darrande på en gren utan skor eller jacka, stirrandes på ett oigenkännligt kadaver. Mammas skrik var det som fick honom att vända bort blicken.
Det enda som tillfälligt kunnat sudda ut bilderna var spriten, men på senare dagar hade han upptäckt att utmattning fungerade ännu bättre. För första gången på 12 år hade Peder kunnat sova riktigt gott. Därför tyckte han faktiskt riktigt bra om de nästföljande två veckorna innan incidenten vid bergspasset skulle påminna honom om livets obarmhärtighet. De var två som såg svärdet samtidigt, Pompius och Peder. Pompius måste ha tänkt, där ligger ett av våra svärd vid bergets fot, något måste ha hänt, en av soldaterna har tappat det utan att hämta det, det skulle aldrig en soldat göra, man straffas mycket hårt om man tappar bort sitt vapen, bäst jag rapporterar detta till Centurionen. Peder själv tänkte, ”ett svärd”. Självklart skulle den skrytmånsen Pompius tala om för alla att han hittat ett svärd. Peder hoppades på att Centurionen skulle ge Pompius en ordentlig uppsträckning för att denne hade stört marschtempot. Men i stället blev det ett jädra liv och man blåste till reträtt, sedan hördes ett ruskigt mullrande och stora stenblock brakade ned över mannarna som inte hann undan. Senare fick man antalet döda och försvunna mannar till 164. Tydligen skulle det blivit många fler ifall inte Pompius berättat om sitt fynd.
Med samma logik som att folk uppvuxna på land måste veta hur man andas antog kohorternas höjdare att människor som är uppvuxna i bergsbyar måste kunna klättra. Därför valde man ut tältgrupperna 5 och 6 för att ge sig upp på bergstopparna och riskera livet för att se vem som utlöst stenraset. Eftersom Ballfred är van vid att smyga fick han gå först, alla andra gick sedan mer eller mindre klumpigt i dennes fotspår fram till hissanordningen vid bergets sida, naturligtvis hade någon kapat av repen och man skulle bli tvungen att klättra upp. För första gången någonsin hade Peder och Pompius samma ansiktsuttryck, skräckslagna och färglösa famlade de tafatt på bergsväggen innan Närke knuffade dem åt sidan för att visa hur det skulle gå till. Med sig tog han ett utav hissens avkapade rep och klättrade upp till den första avsatsen 15 meter upp. Ballfred stod nedanför och guidade de övriga hur de skulle sätta sina fötter medan de klättrade upp för repet, resultatet var gott och första avsatsen var inget problem att ta sig upp till. Man försökte på samma sätt en gång till upp till andra avsatsen, när det var Peders tur att klättra var hans förbannade fummelfingrar så svettiga att han tappade greppet och föll baklänges. Peder såg sitt liv passera revy framför hans ögon när han med viftande armar försökte återfå balansen vid klippans kant, det han såg var mest fylla, rus och hur diverse mer eller mindre vackra flickor avböjde hans sluddrande inviter. Som tur var hade Ballfred reflexer som en huggorm och grep tag i Peders flottiga krage precis innan han skulle falla, Peder hade inte tänkt så mycket på Ballfred förr, han var en märklig pojke som oftast rört sig i skogarna runt byn. Men nu förstod han att Ballfred var världens kvickaste och bästa kamrat som han nu var skyldig sitt liv, för ingen kunde väl överleva ett så högt fall?

Eftersom Pompius redan vågat sig upp var Peder tvungen att visa att han inte ger upp i första taget, efter en riktig kraftansträngning lyckades han ta sig upp till de andra.

När alla samlats på andra avsatsen berättade Närke att han sett en ovanligt stor bergsget och två mindre, det var den största getfamilj han någonsin sett berättade han. Den största geten hade bräkt vänligt åt honom innan de skuttat sin väg ner för bergskanten som om de var ute på en mysig promenad. Någon föreslog att de alla skulle titta på utsikten, samtliga av de nya rekryterna drabbades av svindel. De satt darrande ihopkrupna i ett hörn och skrämde upp varandra en stund med otrevliga fantasier om hur död man skulle bli om man ramlade ner från den här höjden. Salib och Remus suckade åt de höjdrädda bergsborna och efter en stund drog Salib med sig repet och började klättra upp mot bergets topp. En stund senare föll repets ände ner mot de väntande kamraterna.
Efter ytterligare en stund föll Salib ner.

Närke som är känd för att vara en god kamrat tvekade inte en sekund, han fattade tag i repet och slängde sig blixtsnabbt ut mot den fallande Salib. Som genom ett mirakel lyckades han få tag på sin kamrat och med en nästan övermänsklig styrka höll han sig kvar i repet med en hand. Han kastade in den sargade mannan framför Pompius fötter samtidigt som han själv snurrade några varv i det svängande repet.
Peder tyckte att Närke var världens modigaste och bästa kamrat som man alltid vill ha vid sin sida.
Men när han fick se Sabils ansikte misstänkte Peder starkt att Närke riskerat livet i onödan. Salibs svarta lockar var klibbiga av mörkt blod, under lockarna fanns tre djupa raviner tvärs över ansiktet. Salibs näsa fladdrade i den hårda vinden endast fäst med en skinnflik, samtidigt rann hans högra öga långsamt ner längs kinden. Genom vänster kind blottades hans grinande tänder. Pompius tycktes dock inte redo att ge upp, han kastade ur sig order till höger och vänster och blev genast åtlydd av alla runt omkring. Trots att det måste ha varit bråttom tyckte Pompius att såren måste tvättas innan de syddes. Fanns det ingen gräns för den mannens fåfänga? Sedan sydde han flinkt som en kärring ihop Salibs trasiga ansikte, så bra att näsan var på plats, och endast ett mycket tunt rött sträck syntes över vänstra kinden. Ögat gick inte att rädda men syddes ändå ihop riktigt fint. Peder misstänkte att sodomiter även kände till hur man brukade häxkonster, sen kom han på att Pompius uppenbarligen inte var sodomit, mycket märkligt alltihop.
Han beslutade sig dock för att han tyckte att Pompius var världens händigaste och bästa kamrat som man alltid vill ha vid sin sida.

Närkes och Pompius hjälteinsatser inspirerade tältgrupp 5 så pass mycket att samtliga fattade nytt mod till sig och klättrade upp. Alla hukade sig vid klippans kant och den förste som vågade kika fram var Ballfred, Peder hade svårt att se där han satt med svetten rinnande ner i ögonen, men Ballfred ryckte plötsligt sitt huvud åt sidan och någonting väldigt snabbt och förmodligen väldigt dödligt susade förbi honom. På Remus order kastade sig samtliga soldater utom Salib som låg bunden 10 meter längre ned, mer eller mindre smidigt upp på bergets topp. De möttes utav sex döda Jargiska soldater som låg utspridda på bergstoppen. Mitt ibland dem stod en kort man med ett illmarigt leende i ansiktet. En kort stund stirrade allihop på mannen, som var helt naken och endast beväpnad med en stridsklo. Mannen hade ett långt svart hår och kroppen var täckt med snirkliga tatueringar, Peder kände sig trygg över att Pompius inte verkade stirra mer än någon annan.

Minnet av vad som hände på bergstoppen utspelar sig fortfarande varje natt i Peders dimmiga huvud.
När mannen kommer springande mot dem angriper alla honom samtidigt, fortfarande leende undviker och parerar den lille mannen anfallen ett efter ett för att slutligen hugga sin stridsklo i Ballfreds panna och lämna tre långa sår där. Ballfred som nyss räddade Peders liv, någonting flammar upp inom Peder, det samma verkar gälla Närke. Pompius däremot verkar sätta sig i säkerhet, det spelar ingen roll. Peder glömmer allt han har lärt sig om hur man hanterar ett kortsvärd. Han hugger vilt med det mot Kamorianen. Den lilla mannen ler lika självsäkert som innan medan han dansande undviker huggen. Plötsligt kommer Närke farande, han har inte glömt att man använder ett kortsvärd för att sticka med. När Närke kör in sitt svärd i Kamorianens bröst slutar han äntligen att le. Han ser först förvånad ut och sedan väldigt arg ut. Han hinner inte ha sitt arga uttryck särskilt länge innan Peders svärd hugger honom i skallen. Plötsligt verkar han ha tappat fattningen och ser nu både rädd och förvirrad ut.
Trots det gapande såret i bröstet och ett djupt jack i skallen lyckades mannen avvärja de övriga angreppen tillräckligt bra för att börja retirera. Just när han i en kvick rörelse vände sig om för att börja springa flämtade Kamorianen till när hans tjocka svarta hår genomborrades utav ett kastspjut, det tycktes tränga djupt in i skuldran. Alla vände sig förvånat om mot en lika förvånad Pompius som gapade över sitt lyckade kast en stund innan han började leta efter nästa spjut. Under tiden lyckades Kamorianen trots sina skador ta sig fram till bergskanten där han kastade sig ut. Efter ett kort ögonblick förvandlades han till en mycket sargad korp som vingligt glidflög ut mot en närliggande bergstopp innan den föll livlös ner utom synhåll.

Soldaterna hann knappt jubla i triumf innan den största Bergsget Peder någonsin sett skuttade upp för kanten. På ett ögonblick förvandlades Geten till en mycket stor och mycket naken man. Trolldom och utan kläder, detta måste vara en äkta sodomit tänkte Peder förskräckt. Mannen var till synes helt ogenerad, han stirrade sammanbitet på var och en utav sällskapet samtidigt som han började lossa en stridsram som satt fäst över hans bröst och mage. Peder hörde oroligt hur Pompius och Närke diskuterade ett eventuellt anfall, klart att Pompius ville anfalla. Då kunde han bussa fram de starka karlarna och själv stå i bakgrunden och kasta spjut. Han blev än mer orolig när Ballfred började fnysa och grymta sjukligt bredvid honom, det var sannerligen inget bra tillfälle att vara förkyld. Det verkade dessutom vara oerhört smittsamt eftersom den store mannen också började grymta och frusta samtidigt som han gestikulerade och slog sig för bröstet. Plötsligt blev han en get igen, sen tillbaka till människa. Märklig förkylning tänkte Peder och makade sig en bit bort från Ballfred. Då kastade sig Kamorianen fram och sparkade Ballfred hårt i magen, innan någon han reagera hade han lyft upp Ballfred över huvudet och kastat honom ut för klippans kant.
Peder blev tokig av ilska, det samma verkade hända Närke och Remus för tillsammans kastade de sig ursinnigt mot Kamorianen, Pompius kastade inte sig själv mot kamorienan, istället kastade han ett nytt hittespjut och lyckades åstadkomma en minimal reva i mannens sida. Get-mannen såg nästan uttråkad ut när han i en rörelse skar upp Remus ljumske med den ena sidan av ramen och i nästa sekund knuffade Peder mot kanten med vapnets andra egg. Det sista Peder såg innan han befann sig i luften var en röd fontän som steg ur Remus skrev.

Det som väckte Peder var det gälla tjutandet när Pompius fick någon form av utbrott nere vid hissanordningen. Fältskären satt bredvid Peder och bad honom att hålla sig stilla.

Senare fick Peder veta att Remus hade dött på några ögonblick. Get-mannen hade oskadliggjort 3 av sina 5 fiender på mindre än en halv minut. Efter detta hade han fnyst åt Närke där han stod med svärdet vibrerande i sina darrande händer, förvandlat sig till en get igen och skyndat bort åt det håll korpen fallit. Salib överlevde med riktigt fina ärr men blev blind på ena ögat. Närke och Ballfred var mycket stressade och uppenbart plågade ett par dagar efter händelsen. När man räknat mannarna fann man att 164 personer måste ligga under stenarna. Allt som allt 165 förluster när man räknade in stackars Remus. En delegation skickades före mot fortet medan resterande män fick slita i fyra dagar med att röja upp vägen och begrava de mosade kamraterna.

Fältskären gjorde ett mycket noggrant arbete med Peders arm, tillbaka i tältet gjorde Pompius självklart vissa justeringar för att vara säker på att allt läkte som det skulle.

En vecka efter striden på berget kom slutligen kohorten fram till sitt mål.

Klicka här för att komma tillbaka till startsidan.