Fyllesamtal med en fågel. Närke vinglade in i dungen söder om lägret, där brukade örnen hålla till när den inte hälsade på honom vid tältet.

Närke viftade med två grillspett i luften.
”Fågel! Var ä du!?? Frukost! Eller lunch…. Nä vänta nu, kvällsmat borde det vara vid den här tiden? Åh!” Han slutade vifta med grillspetten när han upptäckte att lite vin skvimpade ut ur en stor bägare han höll i andra handen, en hastig klunk togs för att säkerställa att det inte hände igen.
”Där ä du jö!” Utbrast han plötsligt när han fick syn på den ståtliga havsörnen som satt med huvudet på sned uppe på en stubbe och tittade på honom.
”Va! Har du suttit där hela tiden? Och inte sagt något? Va!? Typiskt fåglar!” Närke viftade med grillspettet framför fågeln en stund innan den slet åt sig det ena med ett ryck som fick honom att hoppa till.
”Seså! Nu ska du vara lugn och glad, det ä råtta som jag köpt utanför bordellen, utanför fortet, utanför.. ja! NU ska du få höra! Du kommer inte att tro dina öron… Öh eller det gör du nog inte, du har ju inte öron, bara små hål i huvudet… A ja, du kommer inte att tro dina huvudhål! När jag berättar allt tokigt som vi vart med om, helt obegripligt, det är det!”
”Det första är begripligt, när vi kom hit skulle legaten hålla ett tal! Det gjorde han också. Han berättade att vi hade varit duktiga och att det skulle bli en sån där fin fest… en bjudning. Bara för officerare och fint folk såklart…” Närke sökte efter en reaktion i örnens ansikte, men var osäker på hur man tolkar ett så han fortsatte.
”Ja, jag tyckte också det var lite snålt att inte bjuda hela legionen på kalaset. Men hör och häpna, legaten ville tala med oss från tältgrupp 8 om hela grejen på berget, du vet där när vi slogs mot en man som blev en korp… Vart var du då förresten? Hade varit fint om du slet fågeln i bitar..”
”AAA ja i alla fall, legaten ville snacka med oss en liten stund, höra vad som hänt å så där. Så vi lät såklart Pompius berätta om det hela, du vet, han talar ju sånt där fint språk som de gillar att höra. Han gjorde riktigt bra ifrån sig och fick till och med den stränge Legat Sempronius att dra på munnen en gång..” Närke stannar upp och tittar på fågeln, för att vara säker på att han lyssnar.
”Nu kommer det, nu blir du nog förvånad! Efter samtalet blev vi alla inbjudna till den där fina bjudningen för fint folk!” Närke sträcker på sig och tittar malligt på fågeln.
”Nu blev du allt förvånad va?.. Jojo det är till å komma upp sig.” Närke tar ett bett av den krispiga råttan.
”Men jo, just de! Det var bara lite förvånande, vänta du! Det har hänt spännande grejer med alla våra vänner, ah, mina vänner.”
”Först kastade en tacksam och pervers präst, han vi träffade vid bordellen du vet, en välsignelse på Pompius svärd, den skulle hålla i sig ett tag till… Bläng inte på mig så där! Jag vet inte häller vad det skulle vara bra för?” Närke sträcker fram en ursäktande hand mot örnen som tillgivet klöser upp ett blödande sår i hans tumme.
”Aj! Lugna ner dej! Jag ska inte röra dig, ok!”
”Det var ändå bara en liten del av Pompius senaste turerier! Helt ofattbart är det, men han har nästan träffat en flicka!! En sån där fin dam som säger dikter och läser böcker utan bilder!” Närke spottar ur sig orden tillsammans med den orensade råttans senaste måltid.
”Hon hjälpte honom att pruta och sen bjöd hon in honom till en liten middag med Tribunen som är så glad i Pompius, han sa nej så klart. Hon är tydligen kompis med Perfektens hustru, hon den söte du vet!” Efter att han låtit det häpnadsväckande sjunka in i örnens huvudhål fortsätter han med ännu mer dramatisk ton.
”Och nu kommer det värsta, ett gäng surmulna typer tre var dem, från en annan centuria gjorde narr av honom, sa att Sköldmön tackar nej till vackra damer för att han inte är man nog och sånt där! Nej, det är inte konstigt, tokiga fågel! Men då kom Fe.. Peder och försvarade Pompius! De blev bråk o Peder stångade en av dem i magen och slogs som en vilde, trots bruten arm!” Närke blev tvungen att ta en klunk till för att lugna ner sig.
”Ja säger då det, det sker märkliga saker här… Sen kom det vakter, Pompius som är duktig på att peka ut syndabockar, pekade ut soldaterna som dömdes till spöstraff och tre månader på halv lön för att ha stört ordningen. Tror inte heller de ville erkänna att en av dem fick stryk av en tjockis med bruten arm. Men de bråkar nog inte igen på öppen gata. Haha ha!” Närke dunkar till örnen i ryggen, den skriar ilsket åt honom, hugger efter honom med näbben och flyger en bit bort där den slår sig ner på en gren. Närke tittar sårat på sin vän och tar en klunk till innan han fortsätter.
”Värst va du va stingslig idag då!” Närke tömmer sin bägare, stirrar besviket på den en stund innan han skiner upp.
”Jo! nu ska du få höra! Jag och Ballfred, han du gillar träffade en märklig Dvärg, du har säkert sett honom för han går lite konstigt och ser inte klok ut, beklagar sig en hel del och är inte gammal för att vara dvärg, han var så rolig! Haha” Närke vaggar runt i en ring för att illustrera dvärgens gång samtidigt som han skrattande frustar upp sin senaste klunk, smakar överraskat på den och sväljer igen.
”Jo vi skulle handla grejer till mitt hemliga spritbränneri som jag ska starta, då träffade vi honom, hade tappat bort sin hammare, det var inte så bra, sa han hela tiden. Han ville sälja sitt eget smidda svärd också, sa att det var äkta ”dvärgasmide” dock ”inte så bra!” Vi tackade nej såklart och han vaggade vidare, men när vi berättade för Balo, den knäpp-token, sprang han efter dvärgen för att köpa svärdet. Då kom tokdvärgen inte ihåg vart han lagt sitt mästerverk, däremot hittade han sin mästares hammare där han trodde han lagt svärdet. Balo ville köpa svärdet för en ”speciell” silverpeng, och dvärgpojken nappade, haha!” Närke tittar i sin bägare, skakar bedrövat på huvudet, ser sig omkring, tittar i bägaren igen och fortsätter.
”Först tog den lille dumskallen upp sin mästares ögonsten, ett mycket fint exemplar, men det vågade inte tråk-Balo köpa, sen hittade han sitt eget mästerverk. Själva handtaget var riktigt fint, men resten av svärdet såg ut som en klubba av olika legeringar och slagg från smedjan. Men Balo behöll det ändå.”
”Dvärgen berättade om ett gäng som brukade vara elaka mot honom så Balo insisterade på att vi skulle snacka med typerna, vi snackade med deras kock, han sa en hel del roliga saker om dvärgen, men vi skrämde honom och hotade lite fint sådär, så nu ska de låta plutt-tönten vara ifred.” Närke försöker ta en klunk ur bägaren innan han ilsket kastar den på ett träd.
”Du lyssnar väl, va!? Fågel? Senare på kvällen var vi ute och rumlade, Balo spelade vacker musik och flörtade omkull en gift adelsdam, det var kul. Hon var övervakad av sin fine, präktige svåger, Greven, jag fällde honom så han slog ut en tand, ingen såg att det var jag, Haha alla trodde att han fått för mycket att dricka. Så det slutade med att Balo fick ligga och jag fick en kul historia att berätta för dig.”
”Igår var det strid igen, vi fick i uppdrag att vakta skogshuggare som skulle flytta skogsgränsen nedanför fortet, man vill tydligen bygga ut, aldrig är de nöjda. Då kom en sån där vild stam och anföll. Det gick ganska bra, alla fick slåss, Ballfred och Balo gjorde riktigt bra ifrån sig, medan jag och Pompe turades om med att inte slå ner vår motståndare, Sen blev Pompe nitad så jag och Balo fick rädda honom. Balo spelade en trudelutt medan vi andra slogs, det kändes bra, hjälpte oss att våga lite tror jag, hejdå fågel vi ses imån.”

Närke vandrar hem muttrandes om att han hade en bägare vin med sig.

Klicka här för att komma tillbaka till startsidan.